Jag tittar på min lilla ängel i vagnen. Hon sitter på naturgarvat fårskinn, under ullfilt från Iris hantverk, i händerna har hon en phtalatfri nappflaska utan hysteriska djur på och med sugnapp i naturgummi. Den är fylld med ekologisk, osötad havremjölk. Hon är klädd i tre gånger nedärvd ullkappa, skinnskor och yllekeps från Emmaus, ekologisk tröja från mimimimimi, ärvda byxor och hemstickad ullhalsduk. Alla mina kläder är second hand utom kappan som är från Zapata där ägaren upprättar avtal med de småskaliga textilproducenterna i världens fattigaste hörn så att ingen ska fara illa under produktionen. Lovas barnvagn är köpt av en kompis och under den rullar en tom burk fairtradeläsk. Halleluja. Så himla ekomysigt och fint.

Just när jag sitter där och som bäst håller på att bländas av ljuset från min soldrivna lågenergigloria kliver ett medelålders par in i tunnelbanevagnen och slår sig ner bredvid oss. De ser lite förortsslitna ut och från mitt lilla klimatneutrala självgodhetsmoln blickar jag ner på dem och ler milt. I mitt huvud svävar tankar på hur tusan jag ska få råd att hålla samma ekologiska standard sommaren ut och hur synd det är att vi inte handlar allt på Gryningen eller i Järna.

Jag stryker Lova över håret och önskar henne en värld av grönska och levande sjöar när jag råkar höra vad mina kupégrannar pratar om. Först handlar det om något som verkar vara mannens skilsmässa och medföljande bodelning från en kvinna som har blåst honom på en massa pengar. Sedan om något hans sällskap inte vill göra eftersom hon har ett rykte att tänka på. För ett par sekunder ångrar jag att jag dömde ut dem som ett par tragiska gamla knarkare. De pratar lugnt och sansat och är välformulerade. Sedan rasar jag tvärt av molnet för plötsligt byter de helt tonfall och börjar diskutera knark istället.

”Fan ja träffa en artär häromdagen alltså, jävla ont det gjorde! Ja trodde fingrarna skulle sprängas.” säger den smala, rock-chicka kvinnan i djuplila sammetskavaj och långt, gråsprängt hår.

”Tjena rå.” svarar mannen, helt klädd i denim och med en vandringsryggsäck i knät. ”Va använderu då?

Borta är det ordentliga språket. Gesterna blir hetsiga och han drar fram påsar med olika typer av kanyler i.

”Nä, jag kör på såna man kan få i hundra-pack, då kan man dela.” säger hon avfärdande när han erbjuder henne en sterilförpackad nål.

”Jag måste ha såna här vettu, annars ere kört för mig alltså” svarar mannen och håller upp en grå tygpåse för hennes inspektion.

De är helt klädda i second hand. De köper storpack och delar. Så himla ekomysigt och ekonomiskt.

När insikten träffar mig brister glorian och livsfarlig kvicksilvergas ersätter mitt fina, fina lilla moln. Tur att jag ska gå av.

Där satt två människor som inte har något val. Som inte handlar på Myrorna för att det är så tillfredställande att skryta med sin medvetna livsstil. Som lever på en mycket liten summa pengar av det enkla skälet att det är allt de har. Människor vars besparingar går till kollektiva nålar och amfetamin. Jag var stolt över att vi klarade oss på så lite, att vi inte jobbade ihjäl oss utan prioriterade klokt och tyckte att riktig lyx var biodynamiskt dinkelbröd från Saltå kvarn. Nu smakade det beskt i munnen istället.

Hur kan jag gå runt här med klump i magen för att jag inte har kompost på balkongen? Är det verkligen lika med barnmisshandel att Lova fick pulvermos på mitt jobb?

Där bredvid mig satt två människor som en gång varit små försvarslösa barn. Deras barndom kanske innehöll helt andra övergrepp än koncentrerad äppeljuice, våtservetter och någon enstaka varmkorv.

Jag måste sluta ha ångest för det jag inte ger mitt barn.

Jag måste börja se till det hon redan har. Jag är en fantastisk mamma och Lova lever ett liv som många inte ens kan drömma om. Lovas pappa är ett under av generositet och kärlek.

Nu lämnar jag molnet, tar på mig gasmasken och tar en promenad i verkligheten en stund.

Jag hörde en sån där urban legend, den handlade om en kvinna som hade atädat hela sitt hem med våtservetter för babyvård. Sen hörde jag en annan om en kille som gjort rent sin motorcykel med helt vanliga, oparfymerade våtservetter.

Jag har alltid hyst en viss skepsis mot just våtservetter men inte riktigt vetat varför. Låt gå för att de är fulla med konserveringsmedel och liknande men alla använder dem ju, hur farligt kan det vara?

 Nu är jag inte en sån person som bara kan släppa saker och gå vidare utan att undersöka saken själv så jag bestämde mig för att testa gränserna för mina våtservetter, i det här fallet Svanen-märkta med aloe vera.

Jag funderade en stund och bestämde mig för att ge mig på spisen. Den har haft riktigt ingrodda fettfläckar sedan den förra hyresgästen och hur vi än har såpat och gnuggat har de inte gett med sig.

Jag började med att dokumentera den smutsiga spisen för att  ha något att jämföra med. Sen parkerade jag Lova i barnstolen med en leverpastejsmörgås och skred till verket.

Jag tänkte låta bilderna tala för sig själva men jag kan säga så mycket som att vi aldrig har haft en renare spis och att jag slutade använda våtservetter på Lova samma dag.

Det enda de inte bet på var den femton år gamla missfärgningen i emaljen under ugnsventilationsgallret. Resten försvann hur lätt som helst.

Substitut för våtservetter? Torra tvättlappar som sprejas med mild koksaltlösning och  läggs i en plastpåse eller torra tvättservetter och en flaska vatten. Använder man tygblöjor och ändå har med sig en vattentät påse kan man använda tyglappar eller små bitar av en handduk.

Bilderna:

Bild ett

Högst upp: spisplattan var täckt av rost och hade fettfläckar. En avtorkning med våtservett senare var den nästan helt ren.

Längst ner: fastbränd mjölk. Gnuggade ett par gånger och voila. Det bästa är att våtservetten tar med sig smutsen direkt utan att lämna något vatten att torka upp.

Bild två: jag kom på ett sjukt smart sätt att städa alla små kanter och vrår man inte kommer åt med fingrarna eller en vanlig trasa; man sveper helt enkelt en servett runt en osthyvel eller liknande och drar några gånger längs kanten.

Bild tre: ventilationsgallret till ugnen har vi diskat och diskat men aldrig fått rent. Vänster sida är inte avtorkad. På höger sida har jag gnuggat några gånger. Varenda fettrest gick att få bort.

Brevid ser ni den färdiga spisen.

Jag älskar att shoppa. Jag älskar att gå runt i butiker och titta på saker, jag älskar att omge mig av vackra saker och jag tror att jag blir lycklig av nya saker.

Jag inbillar mig att alla ser att jag har nya vantar och tänker "åh, vilken bra smak hon har, så fräsch och medveten hon verkar".

Jag älskar att kokettera med eko-prylar och klär mitt barn i kläder som har "eko" skrivet med stora bokstäver överallt.

Det här går ju inte alls ihop med min övertygelse.

Det skapar ångest och är helt enkelt ett tecken på dålig karaktär.

Det är dåligt för ekonomin och miljön, dessutom utnyttjas så många människor på bomullsodlingar och textilfabriker att det helt enkelt inte är försvarbart att handla så mycket som jag gör.

Ska jag bara sitta där och låta mig själv bete mig som en okunnig mammongroupie? Nej, naturligtvis inte. Al opera, mina vänner.

Jag har gjort en överrenskommelse med mig själv.

Istället för att småhandla en massa saker som jag tror att jag behöver ska jag lägga undan pengar och köpa saker jag verkligen vill ha.

Jag ska i första hand handla saker second hand.

Om jag vill handla något nyproducerat måste det vara ekocertifierat eller fairtrade. Helst båda.

Jag tänker inte längre vara en del av den slavhandel och massiva miljöterrorism som köphysterin innebär.

Länge leve lågkonjunkturen och kapitalismens förfall!

Jag är hemma från jobbet idag. Vård av sjukt barn och sjuk man.

Lova spyr som en kalv, och hur det går för Johan vill jag inte ens gå in på.

Nu satt vi och tittade på Dunderklumpen på datorn och Jag häpnade över att det finns så vacker natur i Sverige. Man kan se filmen bara för orgien i naturbilder.

Det är bilder på tjärnar som speglar ljus himmel och svart skog -det nordiska ljuset. Snötäckta fjäll och porlande bäckar med kristallklart vatten.

"Vänta nu" viskar mina barnbarnsbarn från framtiden "vadå snötäckta fjäll? Skämtar du?"

"Nej" viskar jag tillbaka "när mormorsmor var liten snöade det i Sverige och de höga bergen i norr var vita året om."

Mina framtida barnbarnsbarn tror mig inte. De lever i en värld där sånger som "jag ser det snöar" är mystiska och talar om en svunnen tid som inte längre är greppbar. För dem är snöig vinter lika ofattbart som svält och ransoneringskuponger är för mig. Man vet att det har funnits men man kan inte förstå hur det var att leva med dem.

Jag berättar för dem att när jag var liten kunde det bli trettio grader kallt på vintern. De tittar på mig som om jag narras. Ska de skratta eller häpna?

När jag var liten var snön djup och vit. När jag var liten betydde "sommar" häftiga regn, åska och blåst fram till midsommar, sedan mild värme som nådde sin kulmen i augusti. När jag var liten var våren lång och försiktig.

Lova kräks på golvet och när jag har torkat upp får jag syn på gårdagens metro. "Nya chockbilder: Nordpolen en ö". Ja, vadå, det har den väl alltid varit, tänker jag.

Sen läser jag vidare: "För 30 år sedan kunde man gå på isen från Kanada via Nordpolen till Ryssland. Nasas satelitbilder över Nordpolen togs för några dagar sedan och visar hur man kan segla runt den arktiska isen."

I artikeln, skriven av Andreas Nordh, står att läsa att det för några dagar sedan blev omöjligt att ta sig landvägen till Nordpolen både från Ryssland och Kanada. Omöjligt, för första gången på över 125 000 år.

Om bara 20 år kan isen smälta helt på sommaren.

Mina barnbarnsbarn ser inte på mig med ljus i blicken längre. De undrar hur vi kunde göra så.

De ser på mig med samma blick som jag ser på mina förfäder med. Hur kunde ni?

Svaret är enkelt. De visste inte. De gjorde sitt bästa efter bästa förmåga, det vill vi gärna tro, eller hur?

 Fundera på detta: Gör du ditt bästa, efter bästa förmåga, eller har du annat för dig? Vilken blick vill du möta?

Hela artikeln om Nordpolen hittar du på:

http://www.metro.se/se/article/2008/09/01/21/4847-57/index.xml

Det var allt för mig idag.

Det är varmt och dammigt. Våren har kommit som ett slag i bakhuvudet och blomsterprakten är överväldigande. Är vi verkligen i Sverige, är det verkligen april, tycker vi verkligen att växthuseffekten är en katastrof? (Svar: Ja, när det börjar snöa igen, i maj...)

Jag möter upp med vackra Vanna vid Odenplan klockan tolv och vi ser snart vilka det är vi ska träffa. Vi testar Xists öppna förskola för unga mammor. Jag känner mig genast lite malplacerad med min begagnade vagn och, i sammanhanget, alternativa klädstil men alla har en skön och öppen attityd så vi känner oss välkomna. Diskussionen gäller piercingar i naveln istället för amorteringar och bensinpriser. Skönt.

Vi springer allt vad vi har till buss 515 mot Sundbyberg som ska ta oss till Hagaparken. Vi klämmer in våra barnvagnar i den fulla bussen och så bär det iväg. När vi kommer förbi koppartälten är det grusgångar för hela slanten.

Tänk att de moderna vagnarna, med alla sina finesser, inte går att köra på grus! Jag är glad åt mina solida gummidäck och har bara problem där gruset är som djupast.

Vi får barnvagnsdispans i Fjärilshuset så länge vi lovar att inte köra över de fjärilar och nykläckta fågelungar som kan sitta på marken. Huga. Nåja, Vannie lovar att hålla utkik åt mig.

Vinterträdgården är min absoluta favorit; jag skulle kunna sitta där i empireklänning och läsa djupa böcker hela dagarna. Det är fuktigt och varmt, skönt för allergikers luftrör. I nästa rum -regnskogen- är det så varmt att jag får lyfta ur åkpåsen ur vagnen för att Lova inte ska svettas ihjäl. Här stannar vi ganska länge och jag tar lite bilder.

Jag träffar en gammal dansväninna också. Det visar sig att hon har arbetat där i sju år. Tänk vad lite man vet om folk egentligen.

Fjärilsrummet är så varmt att jag och Vanna går ut efter bara några minuters fjärilsskådande, Lova hade fått värmeslag om vi blivit kvar en längre stund.

Sedan satte vi oss i solen (keps på Lova) och fikade. Lova fick puré som jag hade förberett dagen innan och Saltå äpple- och mangojuice utspädd med vatten. Vi hade det så mysigt att vi satt kvar i ett par timmar.

På hemvägen fick vi vänta jättelänge innan det kom en buss som hade plats för oss. I den tredje bussen som kom kunde vi tränga oss in brevid en rullator. Vi skumpade tillbaka till Odenplan, ögonshoppade lite, fikade och mötte upp med Johan.

Sedan gick vi en sväng till Vanadisparken och hängde med Ludde och hans fotbollshuliganer innan jag och Vanna drog till kören. Lova stannade kvar och snackade fotboll med grabbarna.

Förbaskat härlig dag!

Wikipedia skriver såhär:

"Ekologi är vetenskapen om de levande varelsernas relationer till sin omvärld, det vill säga samspelet mellan biotiska (levande) och abiotiska (icke-levande) faktorer.

Ekologi är hur människorna, djuren, microorgansimer och växterna är beroende av varandra."

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ekologi

Vaxten.slu.se skriver såhär:

"Ordet ekologi kommer från två grekiska ord; oikos ”hus” och logos ”lära”. Vad ekologi som vetenskap handlar om brukar beskrivas som studiet av relationerna mellan olika levande organismer och mellan dessa och den fysiska omvärld de lever i."

http://www-vaxten.slu.se/ekologi/ekologi.htm

Jag säger såhär:

Ekologi är läran om hur allt änger ihop. Det fungerar, förenklat, såhär:

Producent - konsument - nedbrytare - producent igen.

Allting som produceras måste konsumeras och sedan brytas ned för att kunna användas för att skapa något nytt. I vår sophantering där olika produkter klumpas ihop och bränns försvinner ett steg, nedbrytningen, ochnäringskedjan är bruten.

För att förhindra detta kan vi konsumera återvunna produkter och i möjligaste mån återvinna använda produkter.

Bruka utan att förbruka, helt enkelt.

Hej Mama,

Jag vill börja med att tacka för en  fin tidning med en skön blandning av kändisglam och reportage om "riktiga människor".

Jag har nyligen blivit prenumerant och väntar ivrigt på mitt första nummer.

Tyvärr noterar jag en oroande trend hos såväl er som andra mammatidningar: pengar. Pengar, pengar och åter pengar.

Jag vet inte om ni har tänkt på det men den stackars människa som slösar bort tusentals kronor på en skötväska är det faktiskt synd om. Jag har träffat flera föräldrar som kompenserar nogot slags dåligt föräldrasamvete med en massa dyra saker.

Min vagn kostade max en tiondel av vad de nya vagnarna kostar och tänk -min dotter mår alldeles utmärkt. Jag har ärvt nästan alla hennes kläder. Jag har inte gått på barnmatstillverkarnas hetsiga direktreklam utan tillverkar all barnmat själv, av ekologiska råvaror såklart. Jag använder tygblöjor i största möjligaste mån och ammar för allt vad brösten håller.

Inget dåligt samvete -ingen konsumtionsångest.

"Herregud" tänker ni, "hon är ju hysterisk. Hon offrar all sin  vakna tid åt att mosa morötter och hinner inte duscha för alla tygblöjor som måste tvättas. Hennes man är säkert kuvad och lyder hennes order under protest." Fel. Jag är en kvinna med förhållandevis mycket fritid som är fräsch och snygg och fortfarande vill ligga med min (i allra högsta grad) självständige man som var den som på allvar fick upp mina ögon för giftfri mat utan tillsatser. Inget dåligt samvete, som sagt.

Inte är vi rika, heller. Jag har den lägsta möjliga föräldrapengen och min man tjänar ca 18000 före skatt. Vi äter vilken mat vi vill och kan köpa nya kläder om vi behöver. Vi har till och med råd med en statarlänga på landet. Hur gör vi? Planering, kloka inköp och ingen dyr bil som skitar ner är svaret.

Inget dåligt samvete.

I Mama finns så mycket klokt -och så mycket dumt. På sid. 75 i nummer 4 2008 till exempel. Om jag fick välja mellan  att stoppa 1400 kronor i en glasburk eller att köpa en spargris för samma summa blir valet ganska enkelt.

 Snälla ni, späd inte på det dåliga föräldrasamvetet med ännu fler dyra, onödiga kompensationsprodukter. Vad föräldrar behöver är självkänsla, inte accessoarer. Barn blir glada av kärlek, inte Gucci.

MvH

Agnes Blomberg